MENY
För två år sen idag sjukskrev jag mig. Då hade jag slagits med demonerna i tre månader efter kraschen, men jag fick se mig besegrad. Ångesten gjorde att jag trodde jag höll på att bli galen. Jag ville bara krypa ur skinnet. Jag kände inte igen mig själv.
Det har vart två års kamp med tårar, skratt, nyfikenhet, acceptans, oro.
Samtidigt som jag inte vill tillbaka till mitt gamla jag så är det lite läskigt att söka efter mitt nya jag.
Vem är jag?
Vem vill jag vara?
Kampen har inte bara gått framåt.
Ett steg fram och två steg bak.
Att jag inte lär mig att behålla känslan när det känns bra och bara flyta med istället för att växla upp och gasa på.
Jag vet att livet går upp och ner för alla, men när jag är uppe så är jag UPPE och när jag är nere så är jag NERE.
När jag är uppe ger jag allt när det gäller problemlösning. Ofta fastnar jag i ett problem och släpper det inte förrän det är löst. Som ett slags projekt. Jag har en euforisk känsla, går igång på alla cylindrar. Känner mig oövervinnelig. Är extrovert och social.
När jag är nere så tilltar mina kognitiva problem. Minnessvårigheterna gör sig påminda. Ljudkänsligheten ökar och tröttheten är förlamande. Orkar inte med mina medmänniskor. Blir introvert och osocial. Vill bara krypa in i mitt skal och sova. Helst med katten nära nära.
Jag trodde ju att jag hade en diagnos.
Bipolär.
Men nej, jag är så här. Och rådet jag fick var att jag måste lära mig leva med mig själv, lära mig hantera mina ups and downs.
Men det är inte så lätt när jag inte lyssnar.
Men jag gör så gott jag kan.
0